- About / Contact
Om mig / kontakt
Anna Troberg är författare, före detta bokförlagschef, ivrig bloggare och partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland.
E-mail: anna@annatroberg.net, mobile: +46 704-676 273
Måste man vara ett offer för att ens åsikter ska vara legitima?
Vi är några stycken som i ett par omgångar fört diskussioner om hur det är att vara kvinna i Piratpartiet. Det skadar absolut inte att diskutera sådana saker, men något som ständigt slår mig i sådana diskussioner är att det faktiskt är ett av de få tillfällena i mitt liv där jag känner att folk inte vill lyssna på mig – inte för att jag är kvinna, utan för att jag tydligen inte kan räknas som en riktig kvinna om jag inte känner mig sunt diskriminerad lite så där till kvinns med jämna mellanrum.
Klara Tovhult skrev för några dagar om den “grabbiga kulturen” i Piratpartiet. Jag svarade med att hävda att det inte handlar om någon grabbig kultur, utan snarare om en allmänmänsklig natur. Nu följer Mattias Bjärnemalm upp den diskussionen på sin blogg.
Mattias hävdar att jag och andra målat upp en utopisk bild av det “könsneutrala Piratpartiet som enbart ser till personen och inte könet”. Jag skulle verkligen inte kalla den bilden utopisk. Det är den verklighet jag befinner mig i i Piratpartiet. Vore det inte det skulle jag allt ta mig ton för att förändra på det, var så säkra. Det ligger inte för mig att lida i det tysta, men det tror jag att ni vet vid det här laget.
Det blir lite märkligt när något per definition reduceras till att vara en utopi, bara för att det fungerar. Mattias glömmer bort att partiet föddes ur en nät- och forumkultur där kön ofta är ointressant av den enkla anledningen att man faktiskt inte har en aning om det döljer sig snoppar eller snippor bakom nätaliasen. Detta är en historia att vara stolt över och det är en historia som jag vågar påstå att partiet fortfarande håller levande.
Mattias är mycket noga med att backa upp sitt inlägg i debatten med politiskt korrekta kommentarer som “Med kvinnligt menar jag det sociala konstruerade genuset, och alltså inte det biologiskt kvinnliga könet”. Det kommer naturligtvis att ge honom många pk-poäng bland genusvetarna, men han glömmer också bort att sådana pk-definitioner faktiskt ofta är en lite nedlåtande klapp på huvudet för alla dem som hellre ser sig som människor än som teoretiska pusselbitar eller slagträn.
Jag hävdade i mitt tidigare inlägg att det faktiskt inte är någon direkt skillnad på att vara manlig eller kvinnlig (varken biologiskt eller ur genussynpunkt) pirat i Piratpartiet. Det hävdar jag fortfarande. Mattias tror att jag missat att:
…alla mäts efter samma (socialt) manliga norm. De som passar in i den normen, oavsett kön känner sig hemma i partiet. De som inte passar in i normen, oavsett kön, känner sig mindre hemma i partiet. Istället för att vara könsneutrala så är vi könsblinda.
Nej, jag har inte missat det. Jag ifrågasätter det. Är det en sak som utmärker i princip alla debatter om manligt och kvinnligt, genus och jämställdhet, så är det att plattityderna om vad som är manligt respektive kvinnligt haglar tätt. Jag skulle verkligen vilja att Mattias beskrev denna “(socialt) manliga normen” och talade om för mig varför den är så specifikt manlig och inte bara en av alla de normer som finns i alla sammanhang, men som kan baseras på alla möjliga saker som faktiskt inte har något alls med just kön att göra.
Hittills har jag inte stött på någon som på ett tillfredställande sätt kunnat tala om för mig vad det är för skillnad på manligt och kvinnligt genus. Inte bland vänner, inte bland bekanta, inte ens bland alla de närmast helgonförklarade feminister och genusvetare vars texter jag tillbringade flera år på universitetet med att plöja genom. Tills någon ger mig en tillfredställande definition vägrar jag konsekvent att gå med på att sådant som Klara i sitt inlägg hävdade var “grabbiga” företeelser – grova länkar, rå jargong, att ta för sig – faktiskt skulle vara något som kan definieras som specifikt manligt. Om jag accepterar det som specifikt manligt, så skulle jag också tvingas accepterar någon sorts bild av att kvinnor per definition är änglalika, oskuldsfulla och timida varelser som generellt inte ägnar sig åt sådant. Och om jag gjorde det, ja, då skulle jag inte höra hemma i Sverige 2009 utan i det viktorianska England anno 1852 eller någonstans där omkring.
Än mer märkligt blir det när Mattias reducerar ner mina upplevelser i Piratpartiet med påstå att jag tydligen är någon form av okvinnlig kvinna (naturligtvis i det “socialt konstruerade genusets bemärkelse”, märk väl) och det är därför jag trivs i Piratpartiet och inte, som jag trodde, för att jag delar partiets värderingar och för att det är trevliga människor där. Så här skriver Mattias:
Kritik mot en manlig eller grabbig miljö bemöts oftast hårdast av de kvinnor som tagit sig in i den miljön. När det gäller Piratpartiet hittar man till exempel den motreaktion hos Anna Troberg Det är inte särskilt märkligt. I en miljö som uppmuntrar ett visst beteende kommer de som har det beteendet vara de som känner sig mest hemma. I det här fallet innebär det att de kvinnor som inte trivs i en typisk kvinnlig könsroll känner sig mer hemma inom Piratpartiet.
Känns inte det också lite gammalt? Den senaste kvinnan som passade in på en sådan beskrivning var väl möjligen Margaret Thatcher. (Jag tvekar dock även där eftersom jag anser att det vore kränkande för världens män att tillskriva dem Margaret Thatchers charmiga egenskaper.)
Mattias är nu alls inte ensam om inställningen om att kvinnor som inte känner sig som offer är de som anammat någon sorts manliga (i det socialt konstruerade genusets bemärkelse, så klart) egenskaper för att passa in i en manlig (återigen i socialt konstruerad bemärkelse) norm. Jag har stött på den många gånger. Varje gång har det handlat om att reducera ner mina upplevelser och åsikter och implicit hävda att mina erfarenheter som kvinna inte räknas, eftersom just mina erfarenheter inte passar in i hur jag som kvinna tydligen borde känna i en viss situation. Exakt hur denna reducering är tänkt att främja mig som kvinna vet jag faktiskt inte. Kanske är det helt enkelt så att mina kvinnliga erfarenheter bara är av värde om jag först ber om ursäkt för dem och sedan tittar lite blygt ner i golvet när jag uttrycker dem. Det ser ju onekligen inte bättre ut än att det är det som förväntas av mig om jag inte vill riskera att bli beskylld för att ha anammat en manlig norm som tydligen gör mig otillräknelig som kvinna.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag har aldrig känt mig diskriminerad i egenskap av kvinna. (Varken i biologisk eller socialt konstruerad form.) Jag har däremot ofta känt mig diskriminerad i egenskap av att vara en kvinna som vägrar att självmant axla ett chict och pk offerok. Som kvinna förväntats jag ständigt vara ett offer, dock inte av manschauvinistiska män, som man så populärt vill tro. Dem har jag inte stött på. Jag har däremot stött på horder av ack så genusmedvetna kvinnor och män som diskriminerat mig genom att med kraft hävda sitt behov av att trycka in mig i sina fina genusteorier över min rätt till mina egna upplevelser, erfarenheter och slutsatser.
Jag inser naturligtvis att jag är ett hot mot deras teorier och att jag stör tingens ordning, men so be it. Det bekymrar mig inte att vara mindre kvinnlig och mer manlig enligt deras teoretiska måttstock, för det är faktiskt bara det den är: en teoretisk måttstock. Den är inte verkligheten, för verkligheten är långt mycket mer mångfacetterad.
Så, tillbaka till kvinnorna i Piratpartiet. Precis som Mattias skriver har Piratpartiet just nu en snedfördelad styrelse om man ser den ur ett könsperspektiv, (det kommer dock att förändras, för det finns en fullkomlig enighet i att det bör förbättras.) men jag vet också att flera kvinnor tillfrågades och tackade nej till att sitta i styrelsen. När EU-valslistan sattes ihop stod valberedningen inför samma problem. Kvinnor som tillfrågades tackade nej. Det var med nöd och näppe man lyckades få en smickrande 60-40 fördelning bland EU-valskandidaterna. Sådant förklaras populärt bort med att de kvinnor som tackade nej kände sig osäkra inför uppgiften i egenskap av att de var just kvinnor, att de var osäkra för att partiet inte curlat dem tillräckligt, etc. Kort sagt, det var partiets ansvar. Hade partiet funkat bättre hade de timida piratistorna naturligtvis tackat ja.
Mattias föreslår till exempel att man ska se över vilka egenskaper man söker när man letar efter lämpliga kandidater till ansvarsposter. Det är det alltid bra att göra, men inte om man tror sig få bättre könsfördelning. Det förutsätter nämligen att det faktiskt finns något som konkret är manliga eller kvinnliga egenskaper och att de i så fall är överordnade våra rent mänskliga och personliga egenskaper. För hur gärna Mattias än vill föra in diskussionen på de så populära socialt konstruerade genusen, så är det inte det som hamnar i jämställdhetsstatistiken. Där är det hårda fakta på vad personen har mellan benen som räknas, inte huruvida Berra har mjuka omvårdande “typiskt kvinnliga” egenskaper eller om Bettan är rak och direkt och “typiskt manlig”.
Och om man tror att det är bristande curling från partiets sida som får kvinnorna att tacka nej till officiella ansvarsposter, (det finns massor av viktiga kvinnor i partiet som inte har en officiell post) så innebär det också att man tar för givet att kvinnor är inkapabla att ta ansvar för sina egna handlingar och att de måste få specialbehandling för att kunna uträtta något. Det tror jag personligen inte ett ögonblick på och att hävda att man blir diskriminerad med motiveringen att det kändes ovant att bli erbjuden något är faktiskt löjligt. Man väljer faktiskt själv om man vill ta en utsträckt hand eller ej. Det är inte diskriminering om man själv låter den hänga löst i luften. Intressant nog har jag inte sett att någon av de kvinnor som faktiskt tackat nej till ansvarsposter nämnt något om en specifik kvinnlig osäkerhet som partiet planterat i dem. Det är bara något sådant som hävdas när genusteorierna plockas fram och dammas av.
Jag är helt säker på att Mattias har de godaste intentioner man kan tänka sig, men helt ärligt, flickor, kvinnor, piratistor… Handen på hjärtat… Behöver han verkligen hoppa upp på sin vita bloggspringare och rida ut och rädda oss stackars strandsatta kvinnorna i och utanför Piratpartiet? Tillhör inte den typen av ridderlighet det förgångna? Dagens kvinnor är fullt kapabla att ta hand om sig själv.
Vi dissade Askungen, Törnrosa och Snövit långt innan de hann slå i oss griller om att vi behövde bli räddade av en stark och stilig prins. Vi växte upp med Ellen Ripley, Sarah Connor, Xena, Lara Croft och Powerpuff-pinglorna. Hamnar vi i nöd, så sitter vi inte och tindrar med ögonen och väntar på undsättning. Om nöden så kräver, så tar vi saken i egna händer och gör processen kort med vilken drake som helst.
Jämlikhet uppnås inte genom att pressa in folk i färdiga teoretiska mallar. Ju mer folk protesterar när man försöker, desto bättre. Oviljan att låta sig pyntas med oviktiga etiketter är faktiskt ett mått på hur långt man nått i jämställdhetsarbetet och inte ett utslag av ohämmade testosteronvallningar (varken i biologisk eller socialt konstruerad bildlig form, naturligtvis) i den kvinnliga delen av befolkningen.
Martin
January 22, 2009 at 11:06 am
Det finns få saker som gör mig så irriterad som människor som tvingar sina egna åsikter på andra. Jämlikhet betyder lika möjligheter, inte lika antal! Krav ska ställas efter förutsättningarna, inte antalet tillgängliga kvinnor. Det spelar ingen roll om det är piratpartister eller brandmän, den person som klarar grundkraven och accepterar uppdraget ska få fullfölja det. Den som inte klarar grundkraven eller helt enkelt inte vill ställa upp, den har heller inget att säga till om. Det spelar ingen som helst roll om man kissar ståendes eller sittandes, det har ingen betydelse!
Och förresten känner jag mig oerhört diskriminerad av samhället som tvingas in i en kissa-stående-roll när jag mycket hellre sitter ner. Vem bryr sig om stackars lilla omanliga jag som kissar som en flicka, när man hellre kämpar för att kvinnor ska skyddas ifrån verkligheten på nätet?
Nej, det finns en anledning till att jag inte tar feminism och genusteorier på allvar, och den anledningen är jämlikhet. Feminism är ett av jämlikhetens största hot.
jesper
January 22, 2009 at 11:21 am
Du uttrycker dig hur snyggt som helst, som en agnostiker som förklarar sin syn på gud inför en pingstförsamling i amerikanska södern och ändå undviker korsfästelse.
Mattias Bjärnemalm
January 22, 2009 at 11:36 am
Anna:
Tack för att du uppmärksammade mig på mina stavfel. Har fixat dem nu.
Jag kan inte se var jag försökte tvinga in dig i en offerroll. Att anse att det finns ett socialt konstruerat kvinnligt och manligt genus är inte nödvändigtvis att mena att den kvinnliga rollen är rollen av ett offer.
Du skriver att du aldrig kan acceptera att det finns egenskaper som är specifikt kvinnliga och specifikt manliga. Men instämmer du i att det finns egenskaper som upplevs som specifikt kvinnligt och specifikt manligt av samhället i stort, även om du inte delar den uppfattningen?
Anna Troberg
January 22, 2009 at 12:41 pm
Hej Mattias!
Jag menar inte att just du försöker tvinga in just mig i en offerroll, utan mer att ditt resonemang i förlängningen tyvärr gör så att man måste hamna i någon sorts offerroll för att ens kunna göra sig hörd. Jag förstår att det inte är din avsikt, men resultatet blir tyvärr så.
Det där med egenskaper som anses som manliga och kvinnliga är komplicerat, främst för att sådana förväntningar ser så olika ut beroende på vem man frågar. Därför blir sådana föreställningar också svåra att använda som någon sorts vetenskaplig sanning. Vad jag tycker är manliga eller kvinnliga egenskaper är antagligen inte de samma som du eller någon annan skulle välja.
Vissa saker kanske en större mängd människor kan enas om att de tycker är manligt eller kvinnligt, men det är ändå bara en generell uppfattning som inte speglar den enskild individs egenskaper eller möjligheter att till exempel ta sig an en förtroendepost på ett bra sätt.
Jag tror därför att man vara försiktig med att befästa subjektiva uppfattningar av manligt och kvinnligt genom att tex lyfta upp dem när man sätter kriterier för förtroendeposter. Lyft istället fram personliga egenskaper som man vill ha, istället för att tro eller förvänta sig att de representerar något specifikt manligt eller kvinnligt.
Ha det riktigt bra så länge,
Anna
PS. Förlåt för sicandet. Jag blev bara rent akademisk av mig:-) Jag hoppas att ingen tänker sica något av mina inlägg för då kommer de att få mycket att göra.Twitter: annatroberg
Hanna
January 22, 2009 at 2:18 pm
Mina två cent är att jag som, antar jag, kvinnlig kvinna både känt mig väldigt välkomnad och inkluderad i Piratpartiet. Mattias verkar anse att sådana som jag inte gör det, men det stämmer åtminstone inte här. Jag passar absolut inte in i denna “sociala grupp” men det hjälps inte. Jag har känt mig välkommen i alla fall. Det finns inget extra behov av stöd och uppmuntran, jag har fått så mycket uppmuntran man kan önska sig och mer därtill. Jag skulle snarare säga att i Piratpartiet dränks man i stöd och uppmuntran, vill man inte ha en aktiv roll gäller det att kunna bita ifrån.
Jag kan å andra sidan inte påstå att jag går omkring och känner mig som en kvinna dagarna i ända, på den punkten är jag nog ungefär som du Anna. Så då är väl redan min åsikt diskvalificerad, min kvinnliga kvinnlighet till trots.
Jag får en känsla av att det finns problem som dessa för att man vill att det ska göra det, mycket mer än så är det inte.
Joshua_Tree
January 22, 2009 at 3:31 pm
Väl talat. Jag sitter och funderar lite över just det där med egenskaper. Att vara teknisk, i bemärkelsen duktig att skruva isär och ibland också ihop saker, är något som de flesta säkert associerar som manlig. Nå, vi har några tekniker på mitt jobb där det är synnerligen meriterande att vara bra på just detta. Alla är män, vilket stärker associationen. Men den intressanta frågan är då: Om det ramlar in en kvinna i det gänget, som är lika bra på att skruva isär och ibland ihop saker, har hon då anammat något “typiskt manligt” eller är hon en duktig tekniker? Och om det är det första – vad ska då en kvinnlig tekniker göra? Koka kaffe åt de andra teknikerna? Virka små dukar?
pv2b
January 22, 2009 at 3:47 pm
Jag tror att det finns en poäng i både vad du och Mab säger. Det finns kvinnor med en med traditionellt “manlig” personlighet, och även tvärtom. En grupp jag tror blivit bortglömd är den lite mer timida mannen som inte är sådär rågrabbig som de flesta som verkar ta plats i partiet (mig själv inräknad). Jag tror alltså att man kan prata om manligt och kvinnligt utan att för den delen prata om kön eller genus. Men det är väldigt svårt eftersom orden implicerar kön och genus. Man tycker ändå att någon genusvetare någonstans skulle ha hittat något bättre ord?
För mig känns det naturligt att det finns olika sorters personligheter. Man kanske är mer eller mindre offensiv, defensiv, tillbakadragen, utåtriktad, tillmötesgående, tjockskallig… sen är det också ett faktum att rent socialt finns det en norm för “kvinnliga” personlighetsdrag och en annan för “manliga”. Och för mig känns det väldigt troligt att det finns en dold grupp *män* som inte känner att de skulle vara hemma inom piratpartiet.
Varför diskuterar vi inte den här gruppen? För det skulle vara meningslöst och absurdt med tanke på vår könsdistribution att tänka på detta.
Så jag tror att det finns en viss inbyggd diskriminering i det samhälle vi byggt upp kring partiet, men det diskriminerar inte baserat på kön eller genus — utan snarare baserat på personlighet. Sedan är det rent statistiskt att vissa personlighetsaspekter är mer eller mindre vanliga hos kvinnor och män.
Men lyssna inte på mig, jag är bara tekniker. Inte genusvetare. Jag har inte läst om sådant här på universitetet som vissa, jag går på teknisk högskola.
PS. Du glömde Buffy vampyrdräparen.
Globetrotter
January 22, 2009 at 4:10 pm
WORD!
JörgenL
January 22, 2009 at 6:51 pm
Anna, jag tycker att du blandar ihop det individuella med det generella.
Att det generellt sett förhåller sig på ett visst sätt, att kvinnor tex har mindre lön än män eller vad som helst, kan ju nästan aldrig direkt kopplas till varför en viss kvinnlig eller manlig individ har det..
I huvudsak är ju genusresonemangen sällan tillämpliga på individplanet, de försöker ju förklara de skillnader som finns när man tittar på större grupper.
Och på det planet tycker jag Mattias resonemang är fullt ut giltiga. Om en överväldigande majoritet i en grupp är av en viss “sort”, oavsett om det gäller kön eller något annat, så är det svårare för den som är av en annan “sort” att smälta in i gruppen utan att känna sig avvikande. Det blir väldigt lätt så att man med varierande resultat försöker anpassa sig och smälta in, och risken att man “backar ur” är större.
Om vi ska ta det där med “typiskt manliga och kvinnliga egenskaper”, så finns det sådana tycker jag, även om de naturligtvis inte heller är speciellt tillämpbara på individplanet.
Ett exempel är det du nämner om nomineringar och att kvinnor tackar nej.
Jag har sett det i arbetslivet också när jag varit med och intervjuat jobbsökande. Om man begär att nån ska kunna något i annonsen, så ansöker många män som inte alls kan det, men hört talas om området och räknar med att kunna lära sig det, medan de kvinnor som ansöker i allmänhet kan det utan och innan och har flera års erfarenhet.
Resultatinriktning kontra relationsinriktning är ett annat sånt område där kvinnor och män i allmänhet skiljer sig. Märk väl, i allmänhet, det går fortfarande inte att tillämpa individuellt.
Risktagande är nog också en sån grej där det finns könsskillnader statistiskt sett.
Det jag förfäktar är framför allt att man alltid ska försöka göra sig medveten om vilka normer gruppen man tillhör skapar, alldeles oavsett om det beror på könsfördelning eller personlighetstyp eller nåt annat.
Inga grupper tjänar i längden på att alla resonerar i samma banor utifrån liknande erfarenheter, det är alltid nyttigt att ha människor med olika perspektiv.
För mig handlar det om att låta alla bidra utifrån sitt personliga sätt att fungera, och det kan man inte om gruppen har väldigt många oskrivna och omedvetna regler om hur man ska vara.
Och min erfarenhet är att det bästa sättet att hantera den situationen är att försöka bli medvetna om vilka de normerna är, för då kan man göra nåt åt det.
För vitsen är ju inte bara att de som redan ingår i gruppen och i hög grad uppfyller gruppens normer ska trivas, vitsen är ju att göra gruppen större och mer attraktiv för de som står utanför den att komma med i den.
Pingback: Normer « Jan Lindgren
Björn Felten
January 23, 2009 at 12:57 am
I ett parti där man inte gör minsta skillnad mellan vänster-höger, auktoritär-libertarian, fascist-anarkist eller någon annan politisk måttstock, så vore det väl tusan också om vi skulle göra skillnad mellan manligt-kvinnligt?
Trots att kvinnorna bara är omkring 10% av medlemmarna, så blev det 40% på EU-listan. Självklar diskriminering (av männen) enligt den PK bilden, men en självklarhet att acceptera för den som anser att politisk kompetens inte har ett skvatt med vare sig snoppar eller snippor att göra. Särskilt inte på nätet, som är piratpartiets geografiska hemort…
Pingback: Anna Troberg » Grattis! Du är mer än summan av alla dina kön
C Magnus Berglund
October 15, 2009 at 11:39 pm
Tack för en välskrivet inlägg i debatten.
Jag är själv förtjust i uttrycker:
Internet dekonstruerar könet.