Tillbaka i Sverige

Så, nu är jag hemma från Irland. Eller, det var jag faktiskt redan i söndags, men jag har haft en massa att göra. Jag var ju tvungen att packa upp, sova lite skönhetssömn och läsa ut min nyinförskaffade zombie/vampyrbok. (Nu när jag själv eventuellt gått och blivit zombie, så får man ju inte tumma på researchen.)

Irlandsbesöket gick alldeles utmärkt. Jag tillbringade två dagar med att prata med en massa filmskapare som tycker att fildelning är det bästa sedan skivat bröd. (Ni vet, sådana där filmskapare som Hollywood påstår inte finns). Mitt besök resulterade dessutom i en helsida i Irish Times och lite radiopratande. Tyvärr blev den stora radiogrejen inte av, eftersom den irländska regeringen passade på att få en regeringskris bara några timmar innan jag skulle vara med. Det är sånt som händer. Just på Irland händer det titt som tätt faktiskt.

Jag träffade dessutom några trevliga irländska pirater, som just håller på att starta upp ett piratparti i Irland. De behöver några fler medlemmar för att komma igång, men tydligen låg media på dem och exponering av det slaget brukar ju vara positivt för medlemstillströmningen. (TPB-rättegången…host…host) Jag tänker i alla fall hålla kontakten med Tom, Ed och de andra och bistå med den lilla hjälp jag eventuellt kan bidra med.

Jag fick en massa olika frågor i Dublin. En fråga som jag dock inte fick var varför piratrörelsen vuxit sig så stark i just Sverige. Vikingar, pirater, same shit liksom och så är det bra med det. Irländarna och vi nordbor har ju onekligen ett litet komplicerat förhållande rent historiskt. Man ska kanske inte mention the war, men det är ju det här med hrm… vikingarna.

När jag träffade min flickvän insåg jag att det fanns en ganska stor diskrepans vad det gällde svensk och irländsk historieundervisning kring det där med vikingarna. I mina historieböcker fanns det bilder på ett snällt förtöjt vikingaskepp och glada vikingar som bar iland sina varor för att ägna sig åt handel med lokalbefolkningen. I min flickväns historieböcker fanns det inte en bild på en viking som inte hade sin yxa begravd i lokalbefolkningens huvud. Hur hanterar man sådant?

Tja, jag har försökt att kompromissa och säga att sanningen nog ligger någonstans mittemellan. Det hade jag ingenting för och efter ett kort samtal med min svärmor om denna känsliga fråga, så insåg jag att det var bäst att inte mention the war, trots att svärmor faktiskt hittade ett försonande drag hos vikingarna: ”They weren’t as bad as the English bastards!” Ironiskt nog ser det ut som om engelsmännen gjort oss nordbor en tjänst genom att bete sig allmän skitilla mot irländarna under hundratals år. Vad vikingarna än gjorde, så bleknar det liksom i jämförelse. Inget ont som inte har något litet gott med sig.

Själv har jag alltid trivts på Irland. Jag vet inte vad det beror på. Det skulle kunna vara deras trevliga öl (Guinness, Guinness, Guinness!) eller all bra musik (Sinéad, Sinéad, Sinéad!), eller kanske till och med det lagom usla klimatet (regn och rusk galore) som gör att man kan ha snygga höstkläder på sig året runt. Allt det där är säkert en del av varför jag tycker om Irland, men mest av allt tycker jag om människorna. Det är inget bullshit med irländare. Tycker de om en, så säger de det. Tycker de att man är en skit, så säger de det också. Det är raka rör i konversationerna och helrör på puben. Inget meningslöst fluffluff.

Irländare har dessutom en fantastiskt torr humor, som jag älskar. I “Ulysses” går Leopold Bloom till en väns begravning. Han sitter där och stream-of-consiousnessar sig genom begravningsakten och vid ett tillfälle dyker den här funderingen upp: ”Come forth, Lazarus. But he came fifth and lost the job.” Det fnissade jag glatt åt. Min vän som läste boken samtidigt, förstod dock inte alls vad som var så kul. Efter diverse förvirrade förklaringsförsök visade det sig att hon läste den svenska översättningen, som med all önskvärd effektivitet dödat Joyces lilla putslustighet med det här oerhörda översättningsmordet: ”Kom fram, Lazarus. Men han kom femte och förlorade jobbet.” Det är sådant som får en att vilja rasa i Expressen.

Ett annat utslag för irländarnas humor står en liten oansenlig butik i Dublin för. Den säljer något så torftigt och trist som dörrhandtag och dörrknackare. Hur sexigt är det? Tja, ganska. I alla fall om man väljer att döpa butiken till något som i detalj beskriver vad det är man saluför: ”Knobs and Knockers”.

Så, nu är jag hemma från Irland. Eller, det var jag faktiskt redan i söndags, men jag har haft en massa att göra. Jag var ju tvungen att packa upp,...

Anna Troberg är författare, före detta bokförlagschef, ivrig bloggare och partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Följ mig på här och på min blogg på Nyheter24 och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.