- About / Contact
Om mig / kontakt
Anna Troberg är författare, före detta bokförlagschef, ivrig bloggare och partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland.
E-mail: anna@annatroberg.net, mobile: +46 704-676 273
Barbie och Ken – the Swedish folkhems-edition
Igår ondgjorde jag mig en smula över Göran Hägglunds “köksbordsturné” i syfte att skapa kontakt med “verklighetens” folk. En del tyckte att jag var lite elak mot Hägglund, men jag tror nog att han står pall för mina utsvävningar här på bloggen. Han har ju dessutom hjälp uppifrån, det har inte jag.
Hägglund ska alltså ut och träffa verklighetens folk vid deras köksbord där de, enligt Hägglund, alltid häckar. Och se här, han har faktiskt (med lokaltidningen i släptåg, som jag förutspådde) faktiskt hittat en alldeles riktig familjeflock av “verklighetens folk”, komplett med fyra lintottar och allt.
Se, så mysigt de har det i Sätila, “verklighetens folk”, Hägglund och lokalpressen. Och visst har Hägglund fångat familjen vid det berömda köksbordet, men jag har en newsflash.
Nya forskningsrön visar att “verklighetens folk” inte tillbringar så stor tid vid sina köksbord som man tidigare trott. Faktum är att de tillbringar ännu mer tid i tevesoffan och vid datorn. Ibland vågar de sig till och med ut till skola och arbeten. Kort sagt, de tidigare antagningarna att de tillbringade större delen av sin vakna tid med att sitta vid sina köksbord och begrunda världen genom köksfönstret står sig inte längre. “Verklighetens folk” har ett långt mycket rikare liv än så. Deras interaktion med varandra tyder även på att de har större intelligens än vad man tidigare tillskrivit dem.
Den där intelligensen kan visa sig bli en käpp i hjulet för Hägglund. För vad ska han svara när någon representant från “verklighetens folk” reser sig upp från det mysiga köksbordet och säger: “Men du, Göran… Om du nu bryr dig så mycket om vad vi tycker, varför var du med och röstade igenom FRA-lagen?” Eller: “Kommer du att hjälpa mig när jag fått ett brev från en advokatfirma, som hävdar att lille Olle fildelat hem fem låtar, á 100 000 kr styck? De där hotbreven har dålig inverkan på vår familjeekonomi.”
Dessutom är det så att forskningen visat att “verklighetens folk” inte alltid bildar familjegrupper som består av en man och en kvinna och 2,lagom stycken lintottar. Ibland bildar “verklighetens folk” helt andra, men väl fungerande familjegrupper. Kommer Hägglund att leta sig fram till deras köksbord också? Kommer vi att få se bilder från Lotta och Stinas kök? Eller från Bosse och Hugos kök? Eller tror Hägglund att de tillhör overklighetens folk? De där som inte finns?
Min gissning är att han tror att dessa (o)verklighetens folk inte har verkliga saker som köksbord, barn, kaffekoppar, nybryggt Zoegas som dricks till Melodikrysset på radio medan man snyter en unge med ena handen och bläddrar i ICA Kuriren med den andra. Min farhåga är att han därmed tycker att de inte räknas, att de inte är värda att lyssna på.
Hägglund vill verka äkta, genuin. Men allt är välregisserad yta. Dalahästen står på hyllan, kaffet puttrar i bryggaren, kaffekoppen väntar på bordet, Ballerinakexen är serverade, men om man tittar riktigt noga, så befinner man sig inte i ett riktigt kök hemma hos riktiga människor, utan i en muséiemonter som beskriver det svenska folkhemmet anno 1952. Hägglunds köksbordsturné är lika äkta som Barbie och Ken – the Swedish folkhems-edition.
Om man vill ha en politik som människor kan identifiera sig med, så är det bra att börja i verkligheten. I deras verklighet. Inte i sin egen låtsasverklighet. “Verklighetens folk” existerar inte på riktigt. De är en nostalgisk KD-dröm om något som aldrig funnits och aldrig kommer att finnas.
Hägglund borde börja lyssna på folk utan tvinga dem att sätta på sig finkläder och posera för lokalpressen. Det spelar ingen roll att vi alla ibland inte är helt påpassliga när vi bloggar. En del bloggar i underkläderna, en del har på sig rosa frottémorgonrockar, andra bloggar i bara mässingen. Jag inser att det kanske inte lämpar sig för bilder i lokalpressen. Det må vara hänt. Men de åsikter vi för fram är äkta. De kommer från djupet av våra hjärtan. Om man verkligen, på riktigt, vill veta vad vanligt folk tycker, så är det på nätet man ska börja. Välkammade åsikter vid paraddukade köksbord är ingen åsiktsbarometer. Det är ett hån mot vanligt folk och bevisar bara att Hägglund tillhör den elit han säger sig förakta.
Piratpartiet bryr sig inte om om du är morgonrufsig i håret och bloggar i bara mässingen. Vi tar dina åsikter på allvar. Vi bygger inte luftslott. Vi bygger det nya kunskapssamhället.
Hanna Dönsberg
November 27, 2009 at 12:56 pm
Klockrent Anna! Jag bloggar ofta naken…och övertrött
Isak Gerson
November 27, 2009 at 1:30 pm
“Piratpartiet bryr sig inte om om du är morgonrufsig i håret och bloggar i bara mässingen.”
I boken “MAckt, broccoli och kopimi” är en av de guidande punkterna:
“075. Irca i fillingar och ät pizza”. Tack för att du lyfter oss
Simeon Jonasson
November 27, 2009 at 1:49 pm
Uppklätt och politiskt korrekt – ett samhälle Hägglund förespråkar, är det svårt att säga saker som inte passar in och inte är politiskt korrekt – men i skyddet av det anonyma nätet så kan man ge uttryck för åsikter, där kan man säga vad man tycker utan att folk pekar finger – och det är där vi i PP lyssnar. Jag antar att det är det som är poängen med detta inlägg.
Björn Felten
November 27, 2009 at 1:55 pm
I bara mässingen tror jag aldrig att jag har bloggat. Men det beror nog mest på att jag försöker hålla temperaturen under 18 grader i datorhallen här hemma.
Men nog sitter jag ofta i bara löst knuten morgonrock, med mustaschen på otrimmad trekvart, och det midjelånga håret spretande åt alla håll och kanter, så lokalpressen vill jag nog inte skall vara här och dokumentera.
Klockren observation som vanligt, Anna! När kommer efterföljaren till Chefer Från Helvetet ut för övrigt? Första delen ser lite ensam ut här i bokhyllan, och både Anita (min fru) och jag vill veta vad som händer med Preben och de andra figurerna…
Mr Profit
November 27, 2009 at 2:38 pm
Tur att det uttryckligen skrivs att det är KD det handlar om. All denna stereotypa folkhemsromantik drev mina tankar snarare till partiet som nästan har samma förkortning.
Anders Troberg
November 27, 2009 at 3:51 pm
“Men det beror nog mest på att jag försöker hålla temperaturen under 18 grader i datorhallen här hemma.”
Wow, jag är nöjd om jag kan hålla den under 50 grader, och överlycklig om jag får ner den till 30 i mitt serverrum. Senast jag gjorde misstaget att stänga dörren till serverrummet så rusade temperaturen så illa på en natt att en hårddisk kokte sönder.
Har någon förslag på bra, tysta, fläktlösningar för att få ut varmluften i resten av huset så tar jag tacksamt emot dem.
Bengt Jonsson
November 27, 2009 at 5:21 pm
Demonstranterna i DDR hösten 1989 skanderade helt enkelt “Wir sind das Volk!”. Om och om igen. I fula jackor och stentvättade jeans.
Och ingen krävde att de skulle bevisa att de var folket…
I am what I am, som Karl-Alfred säger.
nef
November 27, 2009 at 8:31 pm
Haha. Det bästa inlägget den här veckan!
Nog är det vid datorskärmen (med tv-skärmen lite längre bort till höger) jag börjar min dag (vilket kan ske när som helst mellan 07 och 16) med kaffe och cig och håret på ända—och det endast iklädd morgonrock. Och trots att vi har ett köksbord så har ingen av oss suttit vid det en endaste gång under de 17 månader vi bott här.
de e verklighet de!
Jonas
November 28, 2009 at 2:56 am
Blogga i bara mässingen?! Nej nu går skam på torra land! Jag har väl aldrig hört på maken!
YRN
November 28, 2009 at 7:05 pm
Hört på naken menar du väl? Där tror jag minsann slingrarna fant!
Ingi
November 29, 2009 at 9:41 pm
Senast jag var på Nordiska riksmuseet (20 år sedan) så hade de just en utställning som var så där riktigt KD-aktig. Det var mycket 40 till 50 talism, Volvlo PV, rödrutiga bordsdukar, mammor i rödrutiga klänningar och med svartrutiga förkläden.
Ändock kan jag ibland inte låta bli att tänka: “Var det inte enklare då? Var det ändå inte bättre då? När mammsen var hemma och bakade bullar ock kokade fläsklägg med rotmos, samt den enda neger man sett var ett fotografi i Nordisk familjebok?”.
Jag hoppas ni förstår att jag ironiserar här. KD låtsas ju att vi kan komma tillbaka (rättare sagt nyskapa) den Astrid Lindgrens Lotta på Bråkmakargatan, som aldrig egentligen funnits. En värld där vi fullständigt blundar för det otäcka, hemska och orättvisa som finns, bara vi kan visa upp ett antal idealfamiljer med vacker yta. Vad som sker under ytan ignorerar de dock.
Ingi
November 29, 2009 at 9:54 pm
Fast å andra sidan gillar ju jag dubbelmoral. Tycker det är riktigt kinky när man förbjuder sex utanför äktenskapet men samtidigt har rejäla orgier i “Guds namn”. Om inte Knutby-händelserna hade slutat i de tragedier de gjorde så hade det varit en ganska bra porrnovell.
Det är väl det som jag gillar med KD. Något mer dubbelmoraliskt parti får man ju leta efter. Fast det är ju klart, FP försöker ju onekligen ta över rollen. Ett “liberalt” parti som mer och mer närmar sig SD och snart tar sig förbi dem.
Fasiken, numera skäms jag mer över att jag varit folkpartist än att jag varit VPK:are. VPK var ju åtminstone när jag var ung och arg.
Phoenixpaw
November 30, 2009 at 12:52 pm
Jag bloggar via trådlöst hemma till fullt påklädd på jobbet, men skulle Hägglund dyka upp skulle jag ha åtminstone någonting på underkroppen. Men mitt köksbord kan han inte sitta vid, för ve och fasa, jag har inget. En passande fru och två-komma-lagom barn skiner också med sin frånvaro.