Tänk så fort det kollektiva minnet dör

Jag har ett mycket ambivalent förhållande till ordet härskarteknik. Det beror mest på att ordet härskarteknik i sig blir en härskarteknik om man slänger sig med det i tid och otid. Det är, helt enkelt, ett ord som ska användas sparsamt och med stor omsorg för att det inte ska förlora kraft.

Med det sagt, så är det ibland högst befogat att tala om härskarteknik. Göran Widham gör det med den äran på SvD Brännpunkt när han skriver om vardagslivet för de partier som ännu inte lyckats säkra sig en bekväm fotölj i etablissemangets finrum. Han beskriver sju olika härskartekniker vi dagligen utsätts för:

Som när etablerade partier och medier osynliggör en motståndare genom att inte nämna ett parti vid en debatt om dess huvudfråga.

Som när etablerade partier och medier förlöjligar en hel politisk rörelse genom nedsättande beskrivningar av dess sympatisörer.

Som när det anordnas politiska tillställningar där de mindre partierna undanhålls från möjligheten att delta.

Som när krav ställs på ett nyetablerat parti att vara demokratisk i ena stunden och ha ett starkt och tydligt ledarskap i nästa.

Som när etablissemanget behandlar ett parti på ett sådant sätt att de aktiva skäms och inte vågar stå för sitt engagemang.

Som när anhängarna till en viss politisk inriktning beskrivs med hjälp av karikatyrer av deras fysiska företräden.

Som när en politisk rörelses anhängare utsätts för hot.

Jaha, det blev CHECK på allt det där för Piratpartiets räkning. Jag misstänker att detsamma gäller för F! och SD och det är för jäkligt. Demokratiska val kan bara vara riktigt demokratiska om alla får vara med och spela spelet. Som det är nu låses vi nykomlingar in i omklädningsrummet när den verkliga matchen börjar. Så ska det inte vara.

Det är inte de som redan sitter och jäser i maktens boningar som ska få bestämma vilka som ska få komma in och göra dem sällskap. Det är folket som ska bestämma det. Just nu har vi ett system och en kultur som effektivt sätter käppar i hjulet för alla nykomlingar så till den milda grad att det faktiskt är ett under att det ens finns folk som ändå orkar kämpa på i motvinden. Men vad har vi för val?

Jag har i alla fall inget val. Jag kan inte stå och se på vad som händer med Sverige och världen utan att försöka göra saker bättre. Jag kan helt enkelt inte låta bli att lägga mig i, även om jag naturligtvis inser att jag är ett högst ovälkommet tillskott i etablissemangets salonger och att jag kommer att få banka hårt och länge och väl på dörren innan jag högst motvilligt blir insläppt.

Det intressanta är att de som nu försöker hålla oss utanför är de som för tjugo, femtio eller hundra år sedan själv stod ute på trappan och bankade på dörren med blåfrusna händer. Tänk så fort det kollektiva minnet dör. Det är en himla tur att vi inte låter oss stoppas av gamlingarnas galopperande glömska.

Slutligen vill jag bara önska mig några saker: Må jag aldrig få ett så bräckligt minne. Må jag alltid ge alla samma chans att komma och göra mig sällskap framför den mysiga brasan i finsalongen. Och om inte, må någon plocka ner mig på jorden illa kvickt, så att jag kommer till sans.

Postad av Anna Troberg den July 22, 2010. i Piratfrågor. Du kan följa kommentarsfältet med RSS 2.0. Du kan kommentera eller skicka en trackback till inlägget