Vi ska hjälpa politikerna att grow some cojones

Det har varit mycket prat om att EU minsann tänker låta Sverige betala dyrt om vi inte inför datalagringsdirektivet. Det stämmer och det är naturligtvis mycket olyckligt att EU tycker att man kan sätta en prislapp på medborgarnas självklara rätt till sitt privatliv, men det är ändå ett betydligt bättre alternativ än att införa datalagringsdirektivet, både på det ekonomiska och det mänskliga planet.

I dag kostar det Sverige omkring 2,5 miljoner kronor i månaden att inte införa datalagringsdirektivet. EU-kommissionen vill dock öka prislappen med närmare 11 miljoner i månaden. Om de får sin vilja igenom blir den sammanlagda årskostnaden för att inte införa direktivet omkring 162 miljoner kronor. Det kan låta mycket, men låt oss jämföra det med en initierad uppskattning av vad det skulle kosta att införa direktivet.

IT & Telekomföretagen, IT & telekomsektorns intresseorganisation med mer än 1000 medlemsföretag, uppskattar att bara införandet av datalagringsdirektivet skulle kosta mellan 760 miljoner och 1 miljard kronor. Utöver detta räknar man med en årlig kostnad på omkring 133 miljoner kronor.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Det är dyrare att övervaka medborgarna än att betala för att bevara deras frihet. Regeringen borde se EU:s straffavgift som en god investering i Sveriges medborgare och framtid för det är faktiskt vad den är. Istället för att lägga sig på rygg för EU och betala dyrt för att montera ner grundläggande medborgerliga rättigheter borde man ta chansen att göra Sverige till ett föredöme för andra europeiska länder.

Datalagringsdirektivet är kontroversiellt i Europa. Det är inte något man tar lätt på. Det är något som man gör sitt bästa för att undvika och man tittar på Sverige och väntar med spänning på att få se vad vi kommer att göra. Det vi gör spelar roll, inte bara för oss. Just nu undrar miljoner européer om Sverige tänker ta skit eller om vi tänker statuera exempel och säga stopp. Vi har ett val. Vi kan antingen vara med och montera ner självklara rättigheter eller vara ett föredöme som står upp för dem.

Många av de riksdagsledamöter som röstade för införandet av datalagringsdirektivet säger att de inte hade ett val, de var tvungna att rösta för. Argumentationen gick ungefär så här: “EU har talat och vi måste snällt trycka på rätt knapp, or else. Det är dealen vi har med EU och den kan vi inte bryta.”

Jag tycker verkligen inte man ska ta lätt på att bryta överenskommelser, men det finns tillfällen när man inte har något val. Ibland måste man våga ställa sig upp, räta på ryggen och påtala att någonting håller på att barka åt helvete innan det är för sent. Ibland måste man våga vägra fråga: “Hur högt?” när någon säger: “Hoppa!” Till och med den amerikanska officershögskola West Point lär sina kadetter att det finns tillfällen när man måste våga vägra lyda order. Utan människor med en väl fungerande moralisk kompass och modet att våga vägra lyda order skulle världen helt enkelt vara en betydligt otrevligare plats.

Anders S. Lindbäck bloggar om informationsinkontinens och han har helt rätt. Insamlad information kommer förr eller senare att läcka. Det bästa skyddet mot detta är att samla in så lite information som möjligt om människor vilket är raka motsatsen till datalagringsdirektivets ymniga informationsinsamling.

Någon gång i mars 2012 kommer de svenska riksdagsledamöterna att stå inför valet att implementera eller att inte implementera datalagringsdirektivet. Frågan är vad de kommer att värdera högst: känslan av att vara bäst i fröken EU:s klass eller känslan av att ha stått upp för de medborgare som de representerar?

Jag hoppas på det senare, så vi får hoppas att vi kan hjälpa alla dem som kände minsta lilla tvivel när de röstade för införandet av direktivet den första gången att … well … grow some cojones innan dess. Det tror jag att vi bäst gör genom att vattna det där lilla tvivlet i dem, inte genom att kalla hela högen idioter. Politiker är också människor som kan göra fel. Jag tror att vi kommer längst genom att skapa de perfekta förutsättningarna för dem att göra rätt.

En politiker som redan har en massa cojones är Piratpartiets parlamentariker i Bryssel, Christian Engström. Det kräver nämligen betydligt mycket mer cohones att ventilera sina betänkligheter och be om hjälp än att styvnackat vägra lyssna på allt och alla, vilket tyvärr är normaltillståndet för alldeles för många politiker. Kudos till Christian för det och klicka gärna in och diskutera med honom.

Det har varit mycket prat om att EU minsann tänker låta Sverige betala dyrt om vi inte inför datalagringsdirektivet. Det stämmer och det är naturligtvis mycket olyckligt att EU tycker att man kan sätta en prislapp på medborgarnas självklara rätt till sitt privatliv, men det är ändå ett betydligt bättre alternativ än att införa datalagringsdirektivet, både på det ekonomiska och det mänskliga planet. I dag kostar det Sverige omkring 2,5 miljoner kronor i månaden att inte införa datalagringsdirektivet. EU-kommissionen vill dock öka prislappen med närmare 11 miljoner i månaden. Om de får sin vilja igenom blir den sammanlagda årskostnaden för att inte införa direktivet omkring 162 miljoner kronor. Det kan låta mycket, men låt oss jämföra det med en initierad uppskattning av vad det skulle kosta att införa direktivet. IT & Telekomföretagen, IT & telekomsektorns intresseorganisation med mer än 1000 medlemsföretag, uppskattar att bara införandet av datalagringsdirektivet skulle kosta mellan 760 miljoner och 1 miljard kronor. Utöver detta räknar man med en årlig kostnad på omkring 133 miljoner kronor. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Det är dyrare att övervaka medborgarna än att betala för att bevara deras frihet. Regeringen borde se EU:s straffavgift som en god investering i Sveriges medborgare och framtid för det är faktiskt vad den är. Istället för att lägga sig på rygg för EU och betala dyrt för att montera ner grundläggande medborgerliga rättigheter borde man ta chansen att göra Sverige till ett föredöme för andra europeiska länder. Datalagringsdirektivet är kontroversiellt i Europa. Det är inte något man tar lätt på. Det är något som man gör sitt bästa för att undvika och man tittar på Sverige och väntar med spänning på att få se vad vi kommer att göra. Det vi gör spelar roll, inte bara för oss. Just nu undrar miljoner européer om Sverige tänker ta skit eller om vi tänker statuera exempel och säga stopp. Vi har ett val. Vi kan antingen vara med och montera ner självklara rättigheter eller vara ett föredöme som står upp för dem. Många av de riksdagsledamöter som röstade för införandet av datalagringsdirektivet säger att de inte hade ett val, de var tvungna att rösta för. Argumentationen gick ungefär så här: "EU har talat och vi måste snällt trycka på rätt knapp, or else. Det är dealen vi har med EU och den kan vi inte bryta." Jag tycker verkligen inte man ska ta lätt på att bryta överenskommelser, men det finns tillfällen när man inte har något val. Ibland måste man våga ställa sig upp, räta på ryggen och påtala att någonting håller på att barka åt helvete innan det är för sent. Ibland måste man våga vägra fråga: "Hur högt?" när någon säger: "Hoppa!" Till och med den amerikanska officershögskola West Point lär sina kadetter att det finns tillfällen när man måste våga vägra lyda order. Utan människor med en väl fungerande moralisk kompass och modet att våga vägra lyda order skulle världen helt enkelt vara en betydligt otrevligare plats. Anders S. Lindbäck bloggar om informationsinkontinens och han har helt rätt. Insamlad information kommer förr eller senare att läcka. Det bästa skyddet mot detta är att samla in så lite information som möjligt om människor vilket är raka motsatsen till datalagringsdirektivets ymniga informationsinsamling. Någon gång i mars 2012 kommer de svenska riksdagsledamöterna att stå inför valet att implementera eller att inte implementera datalagringsdirektivet. Frågan är vad de kommer att värdera högst: känslan av att vara bäst i fröken EU:s klass eller känslan av att ha stått upp för de medborgare som de representerar? Jag hoppas på det senare, så vi får hoppas att vi kan hjälpa alla dem som kände minsta lilla tvivel när de röstade för införandet av direktivet den första gången att ... well ... grow some cojones innan dess. Det tror jag att vi bäst gör genom att vattna det där lilla tvivlet i dem, inte genom att kalla hela högen idioter. Politiker är också människor som kan göra fel. Jag tror att vi kommer längst genom att skapa de perfekta förutsättningarna för dem att göra rätt. En politiker som redan har en massa cojones är Piratpartiets parlamentariker i Bryssel, Christian Engström. Det kräver nämligen betydligt mycket mer cohones att ventilera sina betänkligheter och be om hjälp än att styvnackat vägra lyssna på allt och alla, vilket tyvärr är normaltillståndet för alldeles för många politiker. Kudos till Christian för det och klicka gärna in och diskutera med honom.

Anna Troberg är författare, före detta bokförlagschef, ivrig bloggare och partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Följ mig på här och på min blogg på Nyheter24 och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.