Peace, Love & Pitbulls

Jag är uppvuxen i Borlänge och har aldrig varit på Peace & Love-festivalen, men i går var jag där för första gången. Det var på det hela taget en lite märklig upplevelse att vara där. Mina minnen från festivalområdet är lite blandade.

Jag skrev min första recension efter att ha sett en konsert med Pernilla Wahlgren i Folkets Park. Jag blev ivägskickad för att ingen annan på Borlänge Tidning ville ha jobbet. Per Bjurman som normalt skötte sådant där var för cool och ingen annan anmälde sig frivilligt. Inte jag heller, men jag tackade i alla fall inte nej. Jag gick dit, led och skrev en alldeles för snäll recension av eländet.

Några år senare såg jag Army of Lovers på Cozmos scen. Det var betydligt bättre, men ändå sorgligt på ett helt annat sätt. Jag var sjutton och kände mig kräkfärdig över att ett inte helt litet antal tonårsgrabbar i publiken vrålade “Bögjävlar!” hela konserten igenom. Samtidigt lärde jag mig att man banne mig sak stå på sig även om vissa har svårt att verbalisera sin kritik på ett trevligt och konstruktivt vis. Så här i efterhand är det dessutom roligt att det var självaste Alexander Bard som lade grunden för det självförtroende som tjugo år senare kom och bet honom där bak när han själv glömde att verbalisera sin kritik på ett konstruktivt och trevligt vis. Jag borde bjuda Alexander på en öl för det i Almedalen.

I går hörde jag ingen skrika “Bögjävel!”, istället hörde jag några hunkiga grabbar på tåget upp diskutera hur de skulle skaffa ett ragg till sin bögpolare så att han inte skulle känna sig ensam för att de andra hade sina flickvänner med sig. Tiderna förändras. Lite senare satt jag och blev intervjuad om mod, hopp och kärlek femti meter från platsen där jag kysstes alldeles på riktigt för första gången. Det kändes lite fint på något sätt.

Vissa saker förändras dock aldrig. På väg till den första intervjun med Peace & Love Foundation hade jag med min mamma som vägvisare eftersom jag var sen och inte visste vart jag skulle. Vi spatserade in genom festivalingången och haffades snabbt av några gängliga insläppspojkar som meddelade att de inte öppnat och att jag som var “artist” fick komma in, men att “hon” (min mamma) fick vänta utanför eftersom hon hade ett vanligt besökararmband varpå min mamma högt och halvt anklagande utbrast: “Men jag är ju hennes mor!” Iiih! Instant skämsklump i magen! Det är bara att inse att man alltid är fem år i sina föräldrars sällskap, no matter what.

Lite senare på kvällen battlade jag Robert Aschberg tillsammans med Oscar Swartz i en debatt om näthat och nätmobbning. Det var roligt. Det tråkigaste som finns är att sitta i debatter där alla håller med varandra. Det slapp vi den här gången. Aschberg tycker till exempel att vi pirater är “tjuvar och banditer” och det tycker inte jag. Där anar jag en skiljelinje.

Aschberg tycker också att det bästa sättet att komma åt folk som hänger ut andra på nätet är att hänga ut dem tillbaka. Jag ser vissa tämligen uppenbara rättssäkerhetsproblem där. Öga för öga och tand för tand är ett dåligt straffsystem som inte lämpar sig för demokratier. Vem ska garantera att man hänger ut rätt person? Jag tycker dessutom att rättsskipning i första hand ska skötas av polisen och rättsväsendet, inte av media eller spontant hopsamlade medborgargarden. En liten skiljelinje där med alltså.

Hasse Aro, som ledde debatten pratade om nätet som om det vore fyllt av hat, mobbning och barnporr och jag kände mig till slut tvungen att fråga vilket nät han brukar hänga på för det lät inte alls som det nät som jag brukar befinna mig på. Jag möter nästan bara hjälpsamhet och kärlek på nätet. Visst finns det troll, men de verkar inte trivas så bra på min blogg och på andra ställen där jag hänger ofta. Faktum är att jag mycket sällan är rädd för att gå ensam i mörka gränder på nätet. Jag känner mig trygg.

Aschberg verkade dock hänga på samma nät som Aro och påtalade att han ständigt blir attackerad på nätet. Om man räknar bort en del olyckliga fall där helt oskyldiga människor råkat riktigt illa ut, så är nätet faktiskt ganska bra på att jämna ut spelplanen. What goes around comes around. Det man skickar ut får man i retur, både bra och dåligt. Jag passade därför på att påtala att Aschbergs bekymmer på nätet kanske kunde ha sitt ursprung i hans eget timida sätt och framtoning.

Jag tror att jag i det ögonblicket kunde ana ett litet leende mitt i hans annars något skräckinjagande pitbulluppsyn. Och vet ni vad? När man fått någon att le en aldrig så liten smula i en plötslig om än kort självinsikt, så är personen inte alls så skräckinjagande längre. De kan rya och härja hur mycket som helst om hur gräslig man är, för man vet att man nått fram och rört vid något i dem, om än bara för ett kort ögonblick. Lägg det på minnet.

Jag är uppvuxen i Borlänge och har aldrig varit på Peace & Love-festivalen, men i går var jag där för första gången. Det var på det hela taget en lite...

Anna Troberg är författare, före detta bokförlagschef, ivrig bloggare och partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland. Följ mig på här och på min blogg på Nyheter24 och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.