- About / Contact
Om mig / kontakt
Anna Troberg är författare, före detta bokförlagschef, ivrig bloggare och partiledare för Piratpartiet. Hennes humoristiska roman "Chefer från helvetet" är publicerad i Sverige, Norge och Finland.
E-mail: anna@annatroberg.net, mobile: +46 704-676 273
Humanioras ribba övergår Svenskt Näringslivs förstånd
Humaniora studier är på tapeten. Därför tänkte jag ta mig an en liten diskussion om människan som kulturell varelse, för det är ju, i korta ordalag det som humaniora handlar om.
Detta blogginlägg är för övrigt illustrerat med målningen Skolan i Aten av Rafael. Den innehåller en hel del viktiga snubbar som alla på olika sätt varit med och format vårt tankesätt och i mångt och mycket lagt grunden för den värld vi lever i. Småtjafs, som man inte kan sätta en ordentlig prislapp på och som man därför, enligt Svenskt Näringsliv, inte ska uppmuntra ungdomen att förkovra sig i.
När människor drabbas av olika former av katastrofer händer fyra saker i ungefär den här ordningen:
1. Man tar hand om skadade.
2. Man ser till att skaffa sig mat och vatten.
3. Man skaffar sig tak över huvudet.
4. Man börjar ägna sig åt kultur i någon form.
De tre första punkterna handlar helt uppenbart om överlevnad. Jag är ganska säker på att även den fjärde punkten är livsviktig. Om inte, så hade den varit den nittiosjunde eller hundratolfte punkten, inte den fjärde. Det är också därför humaniora är viktigt. Människan är en kulturell varelse. Det går liksom inte att komma runt det.
Kulturen är ett av de första mänskliga fröna som börjar gro när lugnet efter stormen lagt sig. Kultur erbjuder fantastiska möjligheter till förståelse, tröst, skratt och informationsspridning. Tänk er människor som finner varandra efter en katastrof. Vad gör de när de plåstrat om varandra, ätit och hittat skydd? De börjar berätta historier för varandra. De berättar om vad de upplevt, vad människor de mött upplevt. De tolkar och omtolkar allt som hänt om och om igen. Ibland blir berättelserna inte mer än ett prat vid lägerelden. Ibland vandrar de dock vidare och sprids från lägereld till lägereld. (Lägerelden är en metafor för en plats där människor möts. I dag kan lägerelden lika gärna vara någons twitterflöde eller blogg.)
Ibland växer de sig större och blir sånger och sprids på det viset. Så småningom sätts en del av dem på pränt eller filmatiseras. Ibland blir erfarenheterna grunden till hela filosofier och ideologier. Kontentan är att människor egentligen bara avhåller sig från att ägna sig åt kultur i akuta lägen. Så snart någon form av stabilitet infinner sig börjar vi om igen och vi gör det för att vi måste. Vi behöver den tröst, förströelse och information kulturen kan erbjuda. Vi behöver förstå och tolka våra upplevelser. Vi behöver få dela med oss av dem.
Hur många gånger har förintelsen skildrats kulturellt? Många, och jag hoppas att man aldrig slutar att skildra den och andra erfarenheter som präglat mänskligheten. Man berättar olika versioner av samma historia om och om igen med olika medel. Vi upprepar den för att för att bearbeta det som skedde och för att föra kunskapen om det vidare på ett sätt som talar direkt till människor. Det finns ett uppenbart behov av detta som vi helt enkelt inte kan förneka oavsett om det är svårt att väga, mäta eller klassificera enligt några tydliga vetenskapliga mallar.
Kultur är ett oöverträffat medium för att sprida kunskap till många människor. Det kan handla om ren faktakunskap, ett sätt att sprida vår historia, men även om en annan sorts kunskap. Genom kultur kan vi uppleva vad andra människor känt i situationer vi själva aldrig befunnit oss i. Vi kan utveckla en förståelse för varandra som jag bara tror att man kan lära sig genom livet och genom kultur. Men allas våra liv är begränsade. Vi kan inte uppleva allt på egen hand. Kulturen ger en inblick i andras liv och erfarenheter och vidgar våra vyer. Man kan dessutom sprida idéer, filosofi.
Sedan finns de de som tycker att allt det där bara är flum. Svenskt Näringsliv tycker till exempel det. De tycker istället att man borde göra vad man kan för att avskräcka studenter från att förkovra sig i det de kallar “slöstudier”, det vill säga humaniora studier. Man vill dela upp kunskap i fin- och fulkunskap och straffa de som envisas med flummig fulkunskap i humanior form med sämre studiestöd.
I Aftonbladet kan man läsa följande:
Svenskt Näringsliv riktar inte förslaget mot något särskilt utbildningsprogram, men ger exempel på vad de kallar ”slöstudier” eller lågproduktiva utbildningar.
Ett exempel är en litteraturkurs om Harry Potter vid Linnéuniversitetet i Växjö. ”Lärosätenas incitament att erbjuda hobbykurser utan nytta för framtiden absurd.”, skriver Svenskt Näringsliv i sin rapport.– Harry Potter och hans världar är en sådan utbildning som är roligare än vad den är en investering, säger Malin Sahlén.
Jag var en sådan där slöstudent som läste humaniora ämnen. Underligt nog kände jag aldrig av den slöa biten av det hela. Jag studerade jämt. Jag studerade Litteraturvetenskap, Engelska (med litteraturvetenskaplig inriktning), konstvetenskap, religionsvetenskap, lite idé och lärdomshistoria och lite annat smått och gott. Man kan kort och gott säga att jag är en jävel på Jepoardy, Trivial Pursuit och skulle bli en utomordentlig diplomathustru eftersom jag kan konversera om konst och litteratur på ett lättsamt cocktailvis. Men är det allt? Naturligtvis inte.
Genom att studera humaniora har jag lärt mig ohyggligt mycket om mig själv och andra människor, om hur vi tänker och agerar och om det faktum att inget någonsin är nytt under solen. Historien upprepar sig alltid. Jag förvånas ofta över att en del människor tror att allt är nytt och att vi som lever nu på något sätt är bättre utrustade att hantera saker än vad man var för femtio, hundra eller tusen år sedan. Det är som om man ser på våra föregångare som ett gäng oupplysta idioter och att det är först nu, de senaste femtio, hundra åren, som mänskligheten tagit och samman, klippt sig och skaffat sig ett jobb.
På ett sätt är det lite komiskt, på ett annat är det inte alls det. Denna falska bild av oss som mer utvecklade än våra föregångare gör att vi ständigt faller i samma hål som de gjorde. Vi kan ta ett exempel som ligger nära till hands: informationsinnehav i kombination med makt. Genom historien har makthavare skaffat sig enorma mängder information om sina medborgare och det har i princip uteslutande slutat illa. Det tycks vara extremt svårt att hålla fingrarna ur syltburken.
Ända sedan Gud sa till Adam att han skulle namnge djuren för att få ett informationsövertag och därmed makt över dem, så har makthavare gjort likadant. Har makthavarna information om folk kan de till slut aldrig motstå frestelsen att använda den på mindre bra sätt för att få ett övertag över dem. Av någon anledning tror våra makthavare att just de är annorlunda och bättre än sina föregångare. Hade de varit lite mer bevandrade på den humaniora fronten hade de antagligen vetat bättre.
Och hade Svenskt Näringsliv varit lite mer bevandrade i det humaniora hade de vetat att det sällan handlar om val som: Ska jag bli kärnfysiker eller författare? Ska jag bli fondförvaltare eller filosof? Alla är olika. Vi vill olika saker och vi har fallenhet för olika saker. Det är inte finare eller fulare att bli det ena eller det andra. Det är bara olika och alla måste få chansen att göra det man brinner för, även om det inte finns en garanti för att det flyger. Jag tror nämligen att man bara kan bli sitt allra bästa jag om väljer att göra det man vill göra. Man kan aldrig bli riktigt bra på något man inte vill göra.
Sedan är det naturligtvis så att alla av olika anledningar inta kan göra vad de vill eller inte kan kan försörja sig på det. 2 miljoner människor kan till exempel inte vara centerforward i Milan eller ligga etta på topplistorna, men så kan inte heller två miljoner människor få jobb som kärnfysiker eller fondplacerare. Sånt är livet. Men alla måste få chansen att pröva om vingarna bär för just dem. Det bygger bildning och självkänsla som man bär med sig var man än hamnar i slutänden, och det är något som även gynnar samhället i längden.
Jag hade verkligen inga planer på att bli partiledare och definitivt inte för ett parti som ägnar sig åt teknik i den utsträckning som Piratpartiet gör, men det blev jag och jag vet att jag inte skulle ha blivit det om jag inte studerat humaniora. Dessutom har jag stor nytta av mina humaniora studier varje dag. Kan jag mäta värdet av det? Naturligtvis inte, men det betyder inte att det inte finns ett värde i det. Saker kan ha ett värde även om man inte kan klumpa ihop det med en fet siffra som man sedan kan pilla in i en tabell.
Egentligen är det inte så konstigt att Svenskt Näringsliv reducerat ner kulturen till siffror. Det är de inte ensamma om. Upphovsrättsindustrin har gjort det länge. Kulturellt värde mäts i siffror följt av dollartecken. Det är mycket olyckligt eftersom kulturellt värde har noll och inget med pengar att göra. Det är sorgligt att det nu finns krafter som vill att samma trista inställning ska få fotfäste inom vårt utbildningssystem.
Just nu har vi ett kulturlandskap som håller på att utarmas av industrins fanatiska bestsellerism. Det vore ohyggligt olyckligt om vårt utbildningssystem drabbades av samma fanatiska bestsellerism. Det skulle nämligen betyda att bara de delar av mänsklighetens samlade erfarenheter och kunskap som man kan sätta ett direkt penningvärde på skulle få möjligheten att överleva på sikt. Resten skulle så sakteliga falla i glömska.
Svenskt Näringsliv verkar inte dra sig speciellt mycket för att offra vår historia och vår kultur på Mammons altare. Pengar är tydligen viktigare än ett ursprung och ett sammanhang. Jag tycker att Svenskt näringsliv borde ta lite semester och tänka över det hela. Jag tror inte att just det utspelet var helt genomtänkt. Historielöshet är aldrig vägen framåt.
Jag tillbringar mycket tid med fina och duktiga människor som tillbringade studenttiden i skitiga fylleoveraller med påsydda kapsylöppnare och får därmed inte sällan gliringar om att humaniora är “mjuk” vetenskap för att humaniora inte kan bete sig i små fyrkantiga rum utan envisas med att pilla av alla etiketter och klassificeringar. Men sanningen är att både jag och mina tidigare fylleoverallsklädda vänner behövs. Vi är summan av kardemumman av allt det våra förfäder har åstadkommit. Vi är resultatet av allt det, som Svenskt Näringsliv inte tycker att man ska slarva runt på universitetet och “slöstudera“.
Och “mjuk” vetenskap? I helvete heller, säger jag. Humaniora behöver inte Viagra. Det finns ingenting som är mjukt med humaniora. Faktum är att humaniora lägger sin ribba på en nivå som tycks vara bortom Svenskt Näringslivs förstånd.
Humaniora är mänsklighetens ryggrad som håller de andra mjukdelarna uppe. Människan är en kulturell varelse. Utan vår historia och kultur vore vi inget annat än nakna apor.
(Ursäkta om jag blev lite långrandig, men jag blev lite upprörd över Svenskt Näringsliv utspel och kunde inte hejda mig. 
)
Pingback: Humaniora och Svenskt näringsliv « By Peter Carlsson
Dr M
July 1, 2011 at 10:49 am
Anna, läste du verkligen SN:s rapport innan du skrev i affekt? Det finns förvisso åtskilligt att kritisera i rapporten, inte minst de stolliga åtgärdsförslagen, men SN har faktiskt inte sagt att kultur ska reduceras till siffror, att kultur saknar värde, eller egentligen något annat av det du angriper. Det man gör är att ge en problembeskrivning där man visar att bland annat på konst- och humanioraområdet läser många fler universitetsutbildningar än som kan få arbeten på ett ämnesrelevant område. Detta i kombination med att ett icke försumbart antal personer i princip använder universitetsstudier som någon sorts arbetsmarknadspolitisk åtgärd, ofta på just humanioraområdet, där det är tveksamt om den investerade tiden och pengarna leder till bättre förutsättningar att försörja sig. Visst både kan och bör vi diskutera i vilken mån detta är ett problem, och i vilken mån det är ett problem som bör vara föremål för politiska åtgärder, men låt oss hålla diskussionen till det och till sakfrågorna, inte till saker som SN:s rapport överhuvudtaget inte behandlar.
Anna Troberg
July 1, 2011 at 12:32 pm
Hej Dr M,
Att skriva i affekt är inte detsamma som att inte tänka innan man skriver. Problemet med att humaniora behandlas som någon sorts andraklassens kuriosakunskap som bara är någon sorts lyxutbildning för folk som siktar på att bli diplomatfruar dyker upp då och då. Jag skrev min bloggpost på grund av Svenskt Näringslivs utspel, men inte bara om det, utan som en vidare diskussion. Jag trodde att det framgick ganska tydligt. Eftersom jag studerat mycket humaniora är jag ganska väl insatt i hur den styvmoderliga behandlingen ständigt poppar fram i form av en fullkomlig okunskap i hur viktiga dessa ämnen faktiskt är för mänsklighetens välstånd och fortlevnad.
Det kan faktiskt, som jag skrev, vara så att man tar med sig kunskapen ut i andra områden än exakt det man studerat för och det behöver inte vara dåligt. Mina humaniorastudier har gjort mig bra på mycket som jag har användning av ofta trots att jag inte jobbar inom den humaniora sektorn just nu.
Visst kan det vara så att folk läser humaniora ämnen för att slippa vara arbetslösa. Efter otaliga år på universitetet kan jag tala om att folk även läser andra ämnen för att slippa vara arbetslösa. Jag skulle snarare göra distinktionen mindre fristående kurser och längre kurser eller hela program. De jag studerade med (och jag själv) fyllde upp med småkurser för att slippa arbetslöshet. Så då kanske man skulle sälla alla mindre kurser till fulkunskapen och behandla dem styvmoderligt oavsett om de är humaniora eller ej?
Självklart skriver inte Svenskt Näringsliv att man inte tycker att dessa saker är viktiga. Det faktum att de föreslår att man ska dela upp kunskap som är oerhört viktig för mänskligheten i någon sorts fin- och fulkunskap visar med all önskvärd tydlighet att det är ungefär det de tycker i alla fall. Humaniora ämnen är flummigt trams som man inte ska ödsla pengar på. Jag håller inte med dem. Jag hävdar att vi inte har råd att inte uppmuntra folk att lära sig mer om sitt ursprung.
Andreas Kettelhoit
July 1, 2011 at 11:02 am
Vem blir inte upprörd över hur obildade kulturhatarna i Svenskt Näringsliv är?
Men det finns vissa (väldigt få fall) där kurser kan diskuteras. Den student från Konstfack (enligt min mening är en jävla lekstuga) som vandaliserade en tunnelbanevagn skrev även en B-uppsats som började med orden “Bla bla bla bla”. Studenten fick godkänt och examinatorn borde haft en rak höger.
Så visst finns det kurser som kan ifrågasättas men Svenskt Näringsliv ägnar sig, för att citera Peter Englund (för övrigt en underbara människa), åt något sorts “planekonomiskt dille”.
Anna Troberg
July 1, 2011 at 12:35 pm
Hej Andreas!
Fast varför ska en hel kurs diskuteras utifrån vad en student och en lärare gör eller inte gör? Skulle du föreslå att en hel programmeringskurs blev styvmoderligt behandlad för att någon crackade sig in någonstans och ställde till oreda med kunskapen?
Konstfack gör en massa bra och det vore synd att titta snett på allt de för att det någon gång då och då blir lite snett.
Hans J
July 1, 2011 at 11:07 am
Anna,
Kanske blev du något långrandig (Jag tycker inte det) men frågan är om inte “Svenskt Näringsliv” i detta fall skulle passa i något tvärrandigt eventuellt med armknäppning på ryggen?
Stefan
July 1, 2011 at 11:45 am
Och priset för årets trollning går till …
…
…
… Svenskt Näringsliv!
Magnus
July 1, 2011 at 12:32 pm
Enklare sagt: Människan är ett flockdjur och flockens interaktivitet kallar vi ibland kultur.
Å vad gäller mångfalden. Ett väsens långsiktiga överlevnad har inget med storlek och styrka att göra, det som altid fäller avgörandet i det longa loppet är förmågan till anpassning, alltså att någon som är bra på det nya kan stiga fram när det gamla slutar att fungera. Eller att fyra ingejörer mycket väl kan bygga en sportbil, men det blir ännu bättre om en av dem byts ut mot en designer å kanske kan någon bil dessutom säljas om ytterligare en byts ut mot en slipad försäljare och reklamare, å för att undvika konkursen kan det nog vara bra att byta in en ekonom också. För ägaren av hela midivippen är det då bra att begripa lite humaniora för att fatta detta, en ingejör är bättre fyra när denne har annat kunnande omkring sig.
Vi ser alltmer i samhället att det är hög tid att damma av den gamle Platon med flera, just för att inte återupprepa gamla misstag gång på gång. Sett i stort, ja i vår kultur, så har vi börjat glömma precis det där vi inte får glömma för att inte upprepa allt det där hemska vi ständigt blir påminda om att inte upprepa. Men vi är god på väg att upprepa det, eftersom vi glömt hur det upstår och det är bla. detta som humanioran ägnat sig åt att utveckla i tusentals år. Vi ser hur den ansvarslöst Niemölleriska mentala bekvämligheten breder ut sig, hur ansvar förväxlas med att lyda regler, order och protokoll. Det är sådana mekanismer som är i rörelse när 9-åringar blir avkastade från tåget för att de inte hade legitimation. Som enskild händelse är det förskräckligt och dårskapen ter sig ofattbar, men i det stora, i vår kultur är dess konsekvenser långt värre och samtidigt mer omärkbara. Det lilla är inte alltid så lätt att spegla i det stora av mentala, socialpsykologiska och ibland närmast religiösa orsaker.
Ja, nu har jag verkligen kladdat hemska saker på SN, å de förstår det troligen inte ens. För de senaste 25 åren är det apparatniks som gör karriär, den tyranniska typen som Platon benämde dem, inte för att de önskar ett sådant system, utan för att beteendet att omge sig med ja-sägare leder till det. Tyrannen är nämligen maktlös med olydiga undersåtar som törs ta ansvaret och tänka själv.
Anna Troberg
July 1, 2011 at 12:37 pm
Hej Magnus!
) själv!
Precis så! Jag kunde inte sagt det bättre (eller kortare
Johan AKZ
July 1, 2011 at 1:36 pm
Hej! Vet inte hur du själv ser på särskrivande. Tänkte bara påpeka att vissa människor får automatiska negativa associationer och ångest när de läser ord som ‘blogg inlägg’. Du har möjligtvis hört det förrut men jag tänkte ändå kommentera ifall du inte hade det.
F.ö. verkar det som en intressant artikel – jag kanske läser den noggrannare sedan.
Mvh,
Johan
Anna Troberg
July 1, 2011 at 1:54 pm
Hej Johan!
Så listigt att förklä språkpolisande till ett filosofiskt spörsmål!
Jag hatar särskrivningar och gör mig därför inte skyldig till det speciellt ofta. Men, jag är människa. Jag är dessutom en människa som producerar väldigt mycket text nästan varje dag. Kombinationen betyder ofelbart att det smyger sig in små fel ibland.
Med det sagt tycker jag inte att du ska låta ett litet slarvfel stå mellan dig och en läsning av en potentiellt intressant artikel. Du kommer att missa en massa bra om du gör det.
Pär Brumark
July 1, 2011 at 2:49 pm
Upphovsrätt och immaterialrätt är den ekonomiska grunden för att kreativ humaniora ska kunna bära sig ekonomiskt (d v s få betalt för sitt arbete och försörjning). Musikarbetare (ett 20-tal yrken), skribenter (i olika former), filmarbetare (ett 50-tal yrken), konstnärer (olika former) förde en lång kamp för sin rätt till ersättning. Det är den rätten Piratpartiet vill avskaffa. För övrigt var din text bra (men blir ju lätt paradoxal).
Anna Troberg
July 1, 2011 at 3:07 pm
Hej Pär!
Vad roligt att du tyckte om texten. Tack!
Piratpartiet vill inte avskaffa upphovsrätten, vi vill reformera den så att den passar samtidens teknik bättre. Jag tror inte heller att det är rätt att säga att upphovsrätten är grunden som gör att kreativa människor kan leva på sitt skapande. Människor skapade och levde på det långt innan upphovsrätten var på plats.
Kreativa människor kan leva på sitt skapande för att andra människor tycker om det de gör. Så var det förr och så är det nu. Det har aldrig varit en picknick att vara kulturskapare ur ett ekonomiskt perspektiv. Alla lyckas inte försörja sig på det och så har det alltid varit. Men i dag finns det fler möjligheter än någonsin att nå ut med det man gör och även att få betalt för det. Det är goda tider på människor som vill prova sina vingar i kulturskaparsvängen.
Jon
July 1, 2011 at 7:39 pm
Ah, med samma resonemang kan man ju skära ner på matten i skolan. Det är ändå ingen som kommer använda den. Bättre satsa på engelskan istället.
Det är väl så att många ämnen är nyttiga just för att studenter lär sig olika färdigheter, som att analysera, lösa olika sorters problem, förstå samband mellan olika saker och kreativitet.
Och varför sluta där, varför inte bara erbjuda olika bidrag och lån till olika utbildningar, efter tillgång och efterfrågan⸮
Harlekin33
July 2, 2011 at 7:47 am
Jag tycker PP borde lyfta fram mera framgångssagor som började med fildelning!
Den här artisten tycker jag är ett ganska bra exempel!
Hon började med enkel beatboxing på youtube för att senare bli hyllad av 10.000-tals:
http://www.youtube.com/user/cherylvt89
Pingback: Svenskt Näringslivs brist på respekt « fridasimonsson
Jerker Montelius
July 2, 2011 at 6:00 pm
Jag tror nog att SNs rapport bör tas på lite större allvar än den görs just nu.
Jag anser att några av de frågor den väcker är mycket väl värda att diskutera och inte bara avfärda SN som kulturhatande troll.
Hur seriöst är det att att utbilda personer inom områden där de har små eller inga möjligheter att få jobb? Vore det i rimlighetens namn vara ärligare att stoppa dessa personer tidigare? Observera att det här gäller såväl teknik som humaniora. Det utbildas inga hålkortsoperatörer idag. Det finns en orsak.
Anna har mycket vackert illustrerat denna artikel med en målning av Rafael. Vi antar nu att vi utbildar en klass (30 elever) i rafalelmåleri varje år. En utbildad och examinerad elev kan snabbt snyggt och elegant utföra målningar i Rafaels stil. Hur många av dessa kommer nu att få jobb? En? Två? De som inte lyckas kommer att dömas till arbetslöshet eller till okvalificerade arbeten. (Som Rafaelexpert med 300 000 i studielån är det nog inte så trevligt att arbeta som plankstrykare).
Hur seriöst är det att medan det finns en uppenbar brist på vissa yrkesgrupper så läggs tid kraft och resurser på att utbilda folk där det finns ett överskott? Låt oss ta läkare som exempel. Att folk dör runt om i världen p.g.a. läkarbrist behöver jag knappast argumentera för. Jag påstår också att samma förhållande gäller här i Sverige. Vissa av våra landsorts sjukhus är gravt underbemannade. System med stafettläkare är mer eller mindre satta i permanenta system samtidigt som Socialstyrelsen har konstaterat att det leder till fler felbehandlingar. Att i detta läge försöka flytta personal och resurser från “rafaelmåleri”till läkarlinjen anser jag som en god gärning.
Brazos
July 2, 2011 at 8:19 pm
Tja, man behöver inte utbildas bara för att få ett jobb. Man kan ha ett “vanligt” jobb och ändå odla sitt intresse.
Pingback: Bibelforskningen och upphovsrätten | Mackan Andersson
Pingback: Solfläckar av samförstånd | Anna Troberg | Nyheter24